Det finns en första gång för allt

Efter sockerbelastningen i torsdags så gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Något som kanske fler än jag känner att sku vara lite "skämmigt" eller konstigt på nåt sätt att göra ensam. Vet ni vad jag pratar om? hehe. Jo, jag for nämligen på lunch...själv. Kanske finns det vissa som tänker nu, vad som skulle vara så konstigt me det? och vissa som säkert gör denna grej dagligen. Men för mig var det helt nytt. Något som jag annars gör med vänner för att  umgås och sitta ner och diskutera. Oftast blir ju lunchdejterna också en väldigt trevlig pratstund. Vem pratar man med om man är ensam? 
 
Jag har nog alltid varit lite en sån som ogärna är ensam. Visst kan det vara skönt att vara ensam hemma några timmar och så men att fara på cafe' och lunch ensam är inget jag tycker känns bekvämt. Eller tänk att fara på bio eller ut på en restaurang helt själv. Jag menar absolut inte att det skulle vara något fel med at göra det bara att det känns vääääldigt främmande för mig. Tror nog vi är flera som tänker såhär. Finländare överlag är väl inte kända för att vara de mest öppna och sociala människorna. Gärna sitter vi inte nära främlingar och ännu till börjar prata med såna vi inte känner bara för att.  Dock så har jag aldrig haft svårt för att gå själv i butiker och shoppa, haha. Någon som känner igen sig i dethär? Det är väl kanske mer att man kopplar ihop vissa "aktiviteter" med att vara fler. 
 
Nå hur gick det då och hur kändes det? Det kändes faktist helt okej måste jag säga. Klockan var bara strax över 10 och som de flesta vet så börjar ju de flesta lunchställen med lunch tidigast halv 11. Jag valde att åka till skorpan där jag visste att det skulle finnas dagens soppa och de öppnar själva cafet redan vid 9. Osminkad och hungrig for jag in och som jag tänkte så skulle de börja med lunchen först vid halv 11. Blev ändå välkommen med en morgonkaffe  och de fixade så jag dessutom fick lunchen innan klockan hann bli halv 11. Jag var alldeles ensam på hela skorpan. Så där satt jag inlindad i en filt omringad av tända ljus och det hela kändes precis lika mysigt som det låter. Soppan som serverades var en pumpasoppa och den var riktigt mumsig. Det var inte alls obekvämt eller skämmigt. Utan det hela kändes faktist helt naturligt.
 
Så är du hungrig och ensam och vill fara på lunch men känner att det är lite utanför din bekvämlighetszon att fara just själv så säger jag bara gör det! Vill du börja "långsamt" så välj ett ställe du annars trivs på och en tidpunkt som är lite lugnare. Man kan trivas i sitt eget ensamma sällskap också :)
 
 
 
 
 
 



Kommentarer

På grund av mitt Voga jobb har det hänt ganska ofta att jag lunchat själv, tex när jag haft kunder i Kokkola. Men jag kan tycka att det är ganska mysigt att få vara själv också trots att sällskap såklart är att föredra :)

Svar: Ja men eller hur! Kan tänka mej att det är en vanesak också :)
Pisasday


Kom ihåg






Trackback