SUPERMAMMAN

I söndags så firades min allra första morsdag. Tänk att jag är mamma! Jag kommer vara mamma sålänge jag lever. En resa i livet som aldrig tar slut. Ibland är det så fruktansvärt skrämmande. Lilla livet som ska lita på att just JAG klarar av att ta hand om dej, då du gråter ska jag trösta dej och när du är hungrig ska jag ge dej mat. Ibland så känns det tungt att vara mamma. Ibland så vill man rymma och man är upprörd och arg och lessen samtidigt. Kanske gråter man...Högljutt eller bara inombords. Kanske för att man känner sig otillräcklig? För att man inte känner igen sig själv längre? Kroppen ser annorlunda ut och självförtroendet är på botten. Kanske har man brusat upp och blivit arg och skäms för det. Jag kan säga att alla de sakerna stämmer in på mig.
 
Ibland när man bläddrar på sociala medier och ser det "perfekta" mammalivet så kasnke man trycker ner sig själv ännu mer. Snygg vältränad kropp, städat hus och alltid verkar hon vara på toppenhumör och bara glada barn som aldrig skriker. Man tänker bara att man vill bli som hon! Hon som verkar orka med allt och lite till. Hon måste ju vara "Supermamman.". Men då måste man också komma ihåg att bara för att livet på bilder ser så perfekt ut så betyder det ju inte att livet alltid är lätt eller perfekt. Jag tycker ju själv också om att lägga upp fina bilder och det är ett stort intresse för mig att fota och jag älskar själv vackra ting/händelser och vill mestadels lyfta fram det positiva i min vardag. Det är bara en del av mitt liv jag visar.
 
Jag har flera gånger skämts för min korta stubin. För att jag blir arg på mitt barn när det gråter. För att om min bebis inte är nöjd så måste jag ju göra något fel. Och vad är det där något för något då? Vem blir arg på sitt barn när det gråter? Alla negativa tankar och dömmande ord till sig själv är förödande för det egna självförtroendet. Jag kan verkligen känna mig som världens sämsta mamma ibland. Sämst för att jag inte orkar och vill ge upp. Ändå vet jag att mitt liv är så mycket enklare än det är för så många andra. Men just då, i stunden så har jag det så skit. Sen skäms jag igen och känner mig otacksam.
 
 
Det är superviktigt att kunna berätta om den "sämre" delen av livet också. Så stärker vi varandra! Genom att berätta om våra liv och brister. Ge tips, peppa och stödja varandra. Visa dina styrkor men våga också visa svagheter.
 
Hur jobbig min dag än varit så skulle jag aldrig byta bort min mammaroll. Att ha blivit mamma är en obeskrivlig kärlek utan dess like. Det kommer aldrig bli lätt men det kommer alltid vara värt det. Ingen är perfekt och kommer aldrig att bli det. Så fast du har en dag där du känner dej som världens sämsta mamma så försök minnas att i våra egna barns ögon kommer vi alltid vara just  "hon", supermamman. 
 
 
 



MICROBLADING

Hej på er!
 
När jag ännu var gravid så fick jag upp ögonen för microblading, också kallad 3D tatuering av ögonbrynen. Jag försökte kolla runt vem och vilka som gör behandlingen här i trakterna och hittade Beauty and brows på instagram. Fastnade genast för hennes bilder och hennes naturliga resultat. Jag visste redan då att om jag nångång gör microblading så ska det vara hos henne. Men först skulle jag föda barn så jag lade undan dendär drömmen om fylligare bryn för stunden. ;)
 
Jag har så länge jag kan minnas haft väldigt ljusa bryn och tycker själv jag är så förbaskat dålig på att sminka brynen. Har testat både penna och ögonskuggor men tycker oftast det inte blivit speciellt bra. Märkte också att när jag målat brynen så ville färgen nästan inte hållas heller och smetade ofta ut dem. :D Och ja, de gånger jag inte målat brynen så har jag känt mej väldigt naken. Brynen har nog varit det viktigaste i min sminkrutin men också det svåraste att få till snyggt. Så, sådär några månader efter barnafödseln tog jag tag i saken och bokade tid. Så förra måndagen så var det en nervös mama som begav sig till cosmetique för att göra microblading.
 
Tog det sjukt?
 
Hade hört innan att det tar sjukt så hade ställt in mig på att det skulle göra det. Och jo, inte är det ju skönt precis. Till först tog det sjukare men efter en stund så vände man sig vid smärtan. Jag tykte det var själva ljudet som var obehagligt. Ett såndär skrap ljud , haha. Det är ju en typ av nål som man skär med i huden och ansiktet är ju överlag ett känsligt ställe. Men det går rätt snabbt själva microbladingen och man behöver inte vara nervös på det sättet för man får bra information före och under behandlingen av Rosanna. 
 
Är jag nöjd?
 
Alltså såå nöjd hittills med min microblading. Hur naturligt ser det inte ut?  Blir chokad själv varje gång jag ser bilderna ovanför och kan bara säga wooow! Färgen har bleknat lite men vid följande uppkollning/besök man gör så fyller man på och får själv inflika om man vill ha lite mörkare färg o.s.v Tänkte att jag även visar er då eftersom det slutgiltiga resultatet först syns efter andra behandlingen. Men åter igen, så värt det fast man pinas lite! 
 
Bilderna ovanför är tagna 6 dagar efter microbladingen och här under är en före bild och strax efter (lite svälld och ganska mörkt ser det ut till först). 
 
 
 
 
Rekommenderar verkligen Rosanna! Hon är verkligen super på det hon gör.
Vill ni se mera av vad Rosanna gjort så hittar ni henne på instagram under beautyandbrows_wasa
 
 
*Bokar ni tid inom Maj månad så får ni -15% på microblading om ni nämner mitt namn :D*
 
Om ni undrar något som jag inte nämt så får ni gärna fråga! :)



EN HORMONSTINN GRAVIDFOTOGRAFERING


 
 
Äntligen har jag hunnit gå igenom och redigerat lite bilder som lagrats på minneskorten! Så nu tänkte jag visa er en av de två gravidfotograferingen jag och min man gjorde. Känns redan som en evighet sedan man var gravid. Detta var i början av januari så en väldigt sen gravidfotografering (10 dagar innan Felix föddes) . Minns att det var svinkallt men jag var så inställd på att jag ännu ville ha några bättre gravidbilder så jag trotsade vädret och den osmidiga formen, jag menar att ens komma in och ur bilen tog ju redan det i sig sin tid. Innan vi åkte och fotade så minns jag att jag försökte hitta något par skor som gick på mej. Hade så svällda ben och fötter i slutet av graviditeten så inga skor passade längre. Såg mina älskade fina Johnny bulls som alltid varit lite rymligare och drog på dem. Det skulle jag inte ha gjort för märkte genast att detta inte skulle fungera, det var alldeles för trångt och obekvämt. Men tror ni jag fick av dem? Nej hoho! Hormonstinn och svälld så fick jag ju panik och började gråta, gubben kom och försökte hjälpa mej. Fick panik när han inte heller lyckades dra av dem så till sist fick han hämta en tång så han skulle få bättre grepp om dragkedjan på skorna... Med lite våld fick vi av skon men dragkedjan gick helt sönder.  Var så arg och ledsen och inte alls på hugget att fota längre. Jag fortsatte gråta över skorna och kände mej så värdelös och ful. Sminket som redan hade tagit sin tid var nu förstört. Lyckades ändå lugna ner mig efter ett tag, smeta lite ny mascara och vi kunde fara iväg. 
 
Bilderna blev ju bra som tur var.  Och fast jag överlag inte alls kände mej fin där i slutet av graviditeten så kunde jag ändå känna lite annorlunda tack vare dessa bilder i slutändan...
 
 
...dock fortfarande lite bitter över dedär skorna.
 
 
 



Tidigare inlägg