BEHIND EVERY "PERFECT" PICTURE

 
Något man kanske inte tänker på när man ser alla perfekta bilder på instagram är att bakom varje perfekt bild så ligger det oftast (läs alltid) en del jobb! I detta gamla inlägg så kan ni se hur the struggle is real med att få bra bilder på sig själv. Dör pinsamhetsdöden då jag ser mej själv med dedär byxorna nedhalade vid knävecken hahaha .
 
Att fota barn är inte heller det allra enklaste alla gånger. Speciellt inte om man har en bild i huvudet där barnet ska vara helt stilla. Skulle säga med erfarenhet av egen bebismodell att ju rörligare barnet blir destu svårare. Det krävs oftast tålamod och flera omtagningar innan man får dendär perfekta bilden man var ute efter. Det är enklare om man inte har en specifik bild. Då får man helt oväntade slutresultat som också är helt magiska. Och det är nog också den vägen man ska gå tror jag när man fotar barn. 
 
Här är ett exempel på hur de kan gå till när jag fotar mina bilder på Felix.
Detta när jag senast skulle fota Felix 10 månaderskort...
 
 
FÖRE: 
 
Jaa, hmm...Här hade vi inte riktigt kommit överens ännu om hur bilderna skulle tas...
 
 
EFTER:
 
Tjoff ner i korgen och fort fort backa bakåt, knäpp knäpp!! 👌
 
 
FÖRE:
Ja en bebis som förstås med all rätta inte alls vill ligga still och se ut att mysa där bland kuddar och mjukisdjur. Vem har nu tid för såna mysiga vilopauser?!
 
 
EFTER:
 
Men om man själv spektaklar sig riktigt ordentligt och gör alla djurliknande ljud samtidigt (därav hans min 😅) så kan det gå att få till en stilla liggande bebis bild.
 
 
Sedan en fin bild där han strax därefter välte ur korgen...🙈
 



DET SKRIKANDE BARNET & ATT SLUTA AMMA

Imorse var det inte alls så lätt att stiga upp. Felix som den senaste tiden varit riktigt svårsövd till natten så somnade faktist utan skrik igårkväll..goals tänkte jag! Ända tills klockan blev 12 då vaknade han och ropade för fulla muggar. Gav honom bröstet till sist även om jag tänkt att jag skulle försöka ta bort ammandet nu. Nå han somnade om efter det och sen kl. 3:00 så skrek han för kungen vi inte har och fosterland igen. Denna gång tänkte vi att vi väntar ut det. Vi försökte trösta vilket ledde till att det blev värre. Jag försökte igen ge bröstet men han blev snabbt ännu mer hysterisk (säkert för att det inte ville komma något). Hoho, man har verkligen inget humör för skrikande mitt i natten. Måste ju vara de absolut värsta med att ha barn, att man inte får sova ostört. Nå han skrek väl typ i ca 30 min utan pauser. Lider verkligen med dem som säger att barnet skriker/gråter i timmar konstant för dedär 30 minuterna kändes nog tillräckliga. 
 
Där låg jag och fick sånt fruktansvärt dåligt samvete med dehär att ta bort ammandet. Kände mej så fruktansvärt självisk och elak. Om det nu var det han ville ha, (de kan man ju heller inte med säkerhet veta men) usch va skit jag kände mig.  
Det brast och tårarna kunde inte hållas tillbaka. För M's skull som skulle till jobbet och för Felix som grät så otröstligt. Det kändes bara som allt var och är mitt fel. Jag och mitt beslut om att ta bort ammandet.
 
I den stunden vill man bara ge upp. Man vill ge barnet allt det begär. Men pågrund av att jag tagit bort ammandet om dagarna så finns det inte så mycket att ge längre. Den frustationen då också, både för Felix och för mig. Ligga där och bjuda på något som redan är slut...
Nej inte är det lätt alla gånger. Mitt samvete tynger mej så kring dethär med att sluta amma. Jag vill sluta för det mesta men ibland så ångrar jag mig. Har det gått för snabbt? Borde jag orka ännu? 
 
 
Till mitt barn
 
Tro inte att jag inte älskar dej lilla vän. Det finns kärlek att ge på andra sätt förutom amning. Du kommer med största sannolikhet inte att minnas att tissen togs ifrån dej. Men för stunden känns det tungt. Både för dej och i mammas hjärta. De var ju så mysigt i stunden, bara du och jag.
Men mamma är fortfarande här. Å älskar dej med hela sin kropp!
 
Puss & förlåt! 

 
//din mamma
 



MAMMALIV & EGENTID

 
Känns som hösten kom och gick i ett svep. Och vet ni, jag har börjat jobba igen! Några dagar i veckan får jag umgås med mina härliga jobbkollegor och vistas i en klädbutik med männsikor bland mode och trender. Något som alltid legat mej varmt om hjärtat. Känns riktigt bra. Vi behöver inte heller sätta Felix i dagis ännu då vi får det att gå ihop med skötare och på kvällarna är ju oftast M ledig. 
 
Dehär med att börja jobba igen efter mammaledigt är ju så olika från person till person. Jag trodde nog att jag skulle vilja vara hemma längre...
Blev nästan förvånad på mig själv att jag börjat jobba redan. När man jobbar vill man vara ledig och när man är ledig så skulle man vilja jobba. Ja nu är man ju förstås inte "ledig ledig" när man har barn men ni förstår säkert vad jag menar. Heltid är jag inte redo för men just sådär 2 ggr i veckan är perfekt för tillfället. Känns som man får det bästa av båda världarna så. Plus att jag personligen mår så mycket bättre av att få göra något annat/ slippa iväg från heimani emellanåt. 
 
 
-Nej men jag är väl inte jobbig heller? 
 
 
Skulle jag måsta vara hemma 24/7 så skulle jag bli knäpp.  Att vara hemmamamma är verkligen ingen dans på rosor. Snarare en dans på brännässlor haha.Tycker inte man ska behöva ha dåligt samvete över att säga det. Att vara mamma och att vara tipptopp på bra humör och full med energi ständigt hör nog mera till ovanligheten. Och att man har en bebis som bara leker snällt för sig själv dagarna i ändan är nog också en myt tyvärr. Rätta mig om någon faktist är det!! Isåfall vill jag gärna ha era namn och telefonnummer.
Varför ska det kännas så fult att säga : Att man inte orkar och att man måste slippa bort hemifrån en stund. Läste Paulinas blogginlägg före och var så mycket jag kan hålla med om där. (HÄR hittar ni inlägget)
 
 
Så vad lär vi oss nu...
1.Det är inget fel med att vilja ha lite egentid och vilja vara ifrån sitt barn ett tag.
2.Det betyder inte att man inte älskar sitt barn.
3.Vi måste ta oss egentid! Turas om å natta barnet, åk till stan, träffa en vän, hitta en ny hobby, åk och jobba några timmar. Helt enligt vad DU har för intressen.
Varför? För att orka med vardagen och kunna vara en bättre förälder.
 
 
Du gör mej alldeles galen men också så fylld av kärlek  #tinymoments #momlife
 



Tidigare inlägg